Indianstammar

Indianstammar

Apache
Apache är ett kollektivt namn för några kulturellt likartade urbefolkningsstammar i Nordamerika som talar samma språk. Apachefolket flyttade söderut från de norra slätterna i Amerika ganska nyligen. De kändaste apacherna är Geronimo, Cochise och Mangas Coloradas. Den amerikanska armén ansåg att dessa ledare var mycket duktiga strateger. Tidigare var apacherna bosatta i sydöstra Arizona och sydvästra Mexiko.

Hövdingdömena inom apachefolket var Arivaipa, Chiricahua, Coyotero, Faraone Gileno, Llanero, Mescalero, Mimbreno, Mogollon, Naisha, Tchikun och Tchishi. De var ett starkt folk och förde många krig, konstant i fiendskap med de vita. Den slutgiltiga förlusten för apachefolket var 1886, när invånarna i Chiricahua deporterades till Florida och Alabama, under militär fångenskap.

Nuförtiden bor apachefolket i Arizona, New Mexico och Oklahoma och det finns cirka 11 000 apacher kvar idag.

Azteker
Azteker var ett indianfolk i centrala Mexikos högland som från 1300-talet och framåt byggde ett rike som bestod tills det erövrades av spanjorer och fientliga indianfolk år 1519. Det dominerande folket i Aztekerriket var Mexica, även kallade Tenochca (efter den mytologiske grundaren av Tenochtitlan, Tenoch). De kallade sig själva Culhua-Mexica då de av Mexicaindianerna kuvade Culhuaindianerna var med och utvecklade Aztekriket. Ordet aztek användes aldrig av aztekerna själva, det kommet från Atzlan, aztekernas mytologiska ursprung i norr. Allteftersom imperiet expanderade började alltfler folk i de aztekiska kärnområdena tala nahuatl och tro på detta mytologiska ursprung vilket gör att man under Aztekerrikets storhetstid även kan tala om dessa assimilerade grupper som azteker.

Cheyenner
Cheyenner är en nordamerikansk algonkinspråkig indianstam som räknas till prärieindianerna. Namnet härrör från siouxernas benämning på dem: Shahiyela eller Shahiyena. Shahiyela betyder alltså “de mindre Cree”. Grinnell har framställt hypotesen att det i stället skulle betyda “talare av ett obegripligt språk”, vilket inte rent språkligt är en helt orimlig tolkning men den har ändå numera förkastats av språkforskningen. Cheyennernas eget namn på sig själva är Tsis tsis’tas (”de likasinnade”, ”de likartade”) och i detta inbegrips även en numera fullständigt integrerad språkligt närbesläktad stam vars namn var Suhtai (Sotaeo’o med det moderna cheyennealfabetet) och som så sent som i början av 1830-talet ännu räknades som en separat stam. Trots att de då färdades tillsammans med cheyennerna upprättade grupperna alltid två separata läger. Ett par generationer senare var integrationen fullbordad och i början av 1900-talet kunde äldre cheyenner erinra sig Suhtai före sammanslagningen som ett folk vars språk visserligen var någorlunda begripligt men ”lät lustigt” (”it sounded funny”). Idag finns det cirka 18 000 personer som anser sig vara cheyenner.

Mohikaner
Mohikaner var en indianstam bosatt i Hudsondalen i staten New York. När européerna kom till Amerika pressades mohikanerna norrut mot Lake Champlain och österut in i Massachusetts och Connecticut. Där fick de inte heller vara i fred på grund av konflikter med mohawkerna, utan drev vidare till landområden väster om Mississippifloden. Där förenade de sig sedan med Lenni Lenape-indianerna. Att de förenade sig med Lenni Lenape innebar att de förlorade sin etniska identitet. En liten gren (de kallades Stockbridge) av mohikanstammen förflyttades till ett reservat i Wisconsin vid Lake Winnebago och deras ättlingar bor kvar där än i dag.

Navajo
Navajo eller Navaho är det indianfolk som har det största antalet ättlingar i dagens USA. Deras antal uppgår till drygt 300.000 individer. Navajofolket har sin geografiska hemvist i sydvästra USA, framför allt i områden i delstaterna Nevada, Colorado, Arizona och New Mexico. Under en 300-årsperiod bekämpade stammen envist men utan framgång såväl spanska inkräktare som vita kolonisatörer. Navajofolket förde en semi-nomadisk tillvaro, troligtvis påverkade genom de bofasta puebloindianer som tidigare bebott stammens kärnområde. Språket med samma namn som stammen är nära besläktat med den västra dialekten av apache. Ett kännetecken för språket är till exempelvis att det har 14 genus. Kod baserad på Navajospråket användes för övrigt med stor framgång av USA:s militär under andra världskriget som kryptering för att sända säkra meddelanden över kortvågsradio. Användandet och skyddandet av koden skildrades i filmen Windtalkers från 2002.

Sioux
Sioux har ända sedan 1600-talet använts som ett samlingsnamn på ett stort antal sinsemellan språkligt besläktade nordamerikanska indianstammar. I senare tid avser begreppet vanligen de egentliga siouxerna vilka på språkliga och historiska grunder kan indelas i tre huvudavdelningar:

dakota, även kallade Santee (fyra stammar)

yankton (två stammar)

lakota, även kallade teton (sju stammar)

Helheten kallas av siouxerna själva Oceti Sakowin (de sju rådseldarna). Lakota, vars uppdelning i underavdelningar är av senare datum än de övriga gruppernas, räknas i det sammanhanget som en enhet. År 2000 fanns det enligt US Census Bureau i USA 153 360 personer som ansåg sig vara siouxer av något slag.

Ordet Sioux är ursprungligen en kolonialfransk förkortning för Nadouessioux, vilket i sin tur är en fransk skrivning av algonkin-ordet Natowessiw plur: Natowessiwak. Detta är en nedsättande benämning använd av Ojibwa om ett antal indianstammar tillhörande Dakota/Lakota-gruppen och med dem språkligt besläktade stammar, samt på en liten skallerormsart, Massasaugan (Sistrurus catenatus). Med hänvisning till så kallad proto-algonkinsk terminologi har en del språkvetare på senare år velat omtolka namnet som betydande ”talare av främmande språk”, därav har språkvetarna men bortsett från att det inte på något sätt är unikt att stammar kallas ”ormar” av sina fiender. Det är precis därför shoshonerna blev kända för de engelsktalande som Snake indians. Ett annat problem med den språkvetenskapliga nytolkningen är att det proto-algonkinska språk, på vilket den bygger, är en tentativ rekonstruktion av ett språk som talades för flera tusen år sedan. Ingen vet om det ord man hänvisar till faktiskt har funnits.

Tuscarora
Tuscarora är en av stammarna i Irokessamfundet. Stammen var den sista att upptas i samfundet. Tuscarorafolket emigrerade troligtvis från delstaten New York och slog sig sedermera ner i områden i dagens North Carolina och Virginia. Det var här som de vita kolonisatörerna stötte på stammen för första gången. Under 1700-talet så utkämpade stammen blodiga krig mot de vita inkräktarna, men i brist på allierade stammar så förlorade tuscarorafolket och stammen migrerade tillbaka till områden i delstaten New York. Här upptogs stammen i irokessamfundet. De ättlingar som finns kvar av tuscarorafolket lever numera i ett reservat i närheten av de välkända Niagarafallen.

Pawnee
Pawnee, vid tiden för de vitas ankomst levde Pawnee huvudsakligen i den södra halvan av det som senare blev delstaten Nebraska och den nordligaste tredjedelen av Kansas. De hade levt i området sedan urminnes tid och stammen hade inga tillförlitliga traditioner om någon tidigare vistelseort. Det enda i deras traditioner som är ett klart bevis för någon förflyttning är att deras namn på Omahastammen, Puktistu, också betyder “i norr” men i historisk tid har omahaerna alltid bott öster om Pawnee.

De egentliga Pawneerna bestod så långt tillbaka i tiden de själva hade kunskap om av tre underavdelningar, Chau’i (“i mitten”), Kitkehahk’i (“på kullen”) och Pitahauerat (“nerför floden”). Namnen förefaller ha sitt ursprung i geografiska förhållanden. Senare, men enligt pawneetradition långt före de vitas ankomst, anslöt sig ytterligare en nära besläktad grupp: Skidi (“vargar”).

Arapaho
Arapaho är en benämning, med oklart ursprung, på en nordamerikansk indianstam. Arapahoerna är mycket renodlade prärieindianer. De var spridda över ett större geografiskt område än någon annan präriestam: South Dakota, Nebraska, Colorado, Wyoming och Kansas. Arapahostammen bestod när den i slutet av 1700-talet först blev känd för vita av två huvudgrupper, de sydliga Arapahoerna och de nordliga, men enligt deras egen tradition fanns det från början fem huvudgrupper.

Arapahostammen försökte i det längsta hålla sig borta från de vita och utanför 1800-talets indiankrig men råkade ändå mycket illa ut eftersom de vita oriktigt kom att uppfatta dem som allierade till lakotasiouxer och cheyenner. Arapahoerna anfölls därför oprovocerat av USA:s kavalleri 1864 vid Sand Creek, 1865 vid Tongue River och 1874 nära Nowood Creek i Wyoming. Dessa anfall var resultatet av en systematisk förföljelse från USA:s kavalleri under ledning av general Patrick E. Connor. Arpahoerna försökte successivt dra sig undan allt längre norrut för att undvika massakrerna men strategin fungerade inte.

De nordliga arapahoerna försökte sig då på att i stora skaror ta värvning i kavalleriet som indianspejare. General George Crook lovade dem som belöning ett eget reservat och placerade dem 1876 tillfälligt i Shoshone-reservatet i Wyoming. Crook avled dock innan han hann ordna något annat och samboendet med shoshonerna vid Wind River blev permanent. De sydliga arapahoerna hamnade i ett betydligt sämre reservat i Oklahoma tillsammans med de sydliga cheyennerna där de fortfarande bor. Arapahospråket är i dag utrotningshotat. Färre än 500 talare återstår, nästan alla är äldre än 50 år.

Cherokee
Cherokee stammen var en av de största stammarna i sydöst, de hörde till de första indianerna som anpassade sig till den europeiska civilisationen. Cherokeerna bodde i rektangulära hus med halmtak. De levde i huvudsak av jakt och majsodling. Deras namn var Tsá lagi på Cherokee språket. När De Soto för första gången 1540 kom i kontakt med Cherokeestammen hade de ett mycket invecklat kultur- och samhällssystem med huvudstaden Echota (Itsati), nära dagens stad Medisonville, Tennessee, som centrum. Under 1600-talet flyttades huvudstaden till New Echota (Ustanali) nära dagens stad Calhoun, Georgia. 1729 levde uppskattningsvis 20 000 cherokeer i 64 olika byar och städer.

Trots att européerna tog mer och mer kontroll över Nordamerikas östkust kunde Cherokeerna lugnt i sin egen takt expandera sitt territorium mot väst. De besegrade Tuscarora stammen i Carolina 1711, drev ut Shawnee indianerna från Cumberland river området och lyckades sedan förorsaka catawbastammens splittring. Nederlaget mot cree indianerna 1755 kom att beteckna vändpunkten i kampen om kontrollen över norra Georgia. Återkommande krigsräder mot britterna resulterade till sist i Chief Attakullakullas fredsavtal, signerat i Carlestown 1761.

Efter nederlaget mot chickasaw-stammen 1768 började det en gång så mäktiga cherokee väldet att krossas. Efter serier av krig och förlorande av mark till de vita beslutade chief Dragging Canoe (son till Attakullakulla) 1777 att flytta delar av sin stam till chickamauga creek, Tennessee. Dessa indianer tog namnet chickamauga, de kallas också för de västra cherokeerna. De startade en serie krig som fortsatte tills cherokeerna 1839 tvångs flyttades till Indian Territory. Samtidigt utvecklades de östra cherokeerna till duktiga bönder och skapade en avancerad kommunal struktur i sina byar och städer. De byggde stora hus och ägde stora boskapshjordar.

1808 skrev Chief Charles Hicks ned cherokeernas lagar och rättigheter på papper, samtidigt utvecklade Sequoia (Sequoya) – en cherokee från Alabama – det som kom att bli det första nedtecknade icke europeiska alfabetet i nordamerika. Han utvecklade ett alfabet med 85 tecken som inneslöt alla nödvändiga bokstäver för att kunna skriva på cherokeernas språk. 1822 kunde många cherokeer läsa och skriva på sitt egna språk. Sequoias alfabet tillverkades i metalltyper så att böcker och tidskrifter kunde tryckas. Den första ordboken Cherokee-Engelska publicerades vid New Echota 20 februari 1828.

Efter bråk fram och tillbaka skrevs 1838 ett fördrag som sade att cherokeerna skulle lämna sitt land i Georgia för ett nytt i Indian Territory. Några få cherokeer flyttade frivilligt och andra med våld. Av de cirka 13 000 som genomförde den 130 mil långa vandringen vintern 1838-39 dog över 4000 indianer. Vandringen har blivit känd som “Tårarnas väg”. 12 juli 1839 förenades öst och väst cherokeerna till “en politisk kropp” kallad Cherokee nationen. Nationen bildades i nordöstra hörnet av Indian Territory och 6 september 1839 antog de en ny grundlag. Ett folkskola system skapades 1841. Två år senare fanns 18 skolor i bruk och 1851 fanns 2 seminarier för högre studier. Ett tryckeri grundades 1844 och började publicera “the Cherokee Advocate” en tidskriftsartad tidning skriven med Sequoias alfabet.

1889 började de vita nybyggarna pressa cherokeerna till att lämna ifrån sig landområden. Detta gjorde att Chief T M Buffington, 7 augusti 1902, kallade till ett special val där cherokee folket valde att var och en ta 44,5 hektar land från Cherokee nationen och sedan sälja resten. I mars 1907 slutade så Cherokee nationen att existera och 13 juni 1914 slutade cherokee nationens regering att agera och upplöstes. Under 1800-talet växlade Cherokee befolkningen drastiskt, som inom de flesta andra indian stammarna i Amerika.

Hopi-indianerna
Hopi-indianerna, vars namn kommer från deras ord hopitu som betyder “de fredliga”, är kulturellt sätt besläktade med zuni och pueblo stammarna. Hopi folket härstammar från folket som emigrerade till sydvästern 1000 f.Kr. Omkring 700 e.kr. hade hopi indianerna utvecklat en lantbrukarkultur där de framför allt odlade majs, korn, bönor, squash och bomull. Korn var huvudingrediensen i Piki, ett tunt bröd som förekom vid varje måltid. Det kunde ätas slätt eller som kompliment till någon stuvning. Stuvningarna innehöll oftast de grönsaker som stammen odlade, t.ex. squash och bönor. Vilda växter och grönsaker samlades in av kvinnorna. Männen jagade hjortar vars kött var ett välkommet tillskott i vardagen. Dessutom Var hjortskinnen mycket värdefulla. När skörden kommit så långt att den inte längre krävde så stor uppmärksamhet gav sig männen ut för att jaga ökendjuren. Jakt och dödande togs på stort allvar av alla i stammen. Före jakten utförde jägarna offer, böner och rökte den heliga pipan för att rena sig inför
jakten.

Runt 1100 e.kr. övergav hopi sina Pit-hus och flyttade istället in i typiska rektangulära pueblo-hus. Hopi folket grundade städer i bl.a. Oraibi och Mesa Verde. Hopi städerna var oberoende, självstyrande enheter som leddes av en hövding. 1541 nådde spanjoren Coronado hopi indianernas land. Hans ankomst följdes av en ström spanska utforskare och missionärer. Hopi folket lyckades på ett effektivt sätt hålla stånd mot spanjorerna. 1680 genomförde Pueblo indianerna en revolt mot spanjorerna. Under revolten lyckades hopi folket driva bort spanjorerna för alltid. Hopi lyckades stänga ute alla spanska influenser och de vägrade att bli kristna. Hopi har lyckats hålla kvar vid sin tro och många av sina seder ända till idag.

Hopi folkets centrala kulturella och religösa aktivitet var Kachina ceremonien. Kachinas var andar associerade till livscirkel, från födsel till död och återfödelse. Andarna levde under jorden från oktober till april och rörde sig bland folket resten av året. Under Kachina ceremonien, som var en pubertets ritual för alla hopi barn, klädde sig männen i komplicerade masker och dräkter för att personifiera en speciell Kachina. Indianerna använde även dockor för att representera Kachinas. Idag är kachina dockor (både antika och nutida) en av de mest eftertraktade konstföremålen tillverkade av Nordamerikas indianer. Alla männen tillhörde en kachina klan och varje klan hade sin egen kiva eller kyrka.

När en hopi pojke och flicka bestämt sig för att gifta sig med varandra (förutsatt att de inte tillhörde samma klan) flyttade flickan hem till pojkens hem i tre dagar. Under den tiden skall hon visa sin hushållsskicklighet för pojkens mor. Under tiden utspelas ett håningskrig mellan pojkens kvinnliga släktingar på faderns och moderns sida. “Kriget” involverade många välmenande skrönor om det unga paret. När de tre dagarna var till ända bad dem det unga paret till den uppgående solen och blev därmed man och hustru ur stammens ögon. Efter giftemålet flyttade paret till flickans familj. Om ett giftemål inte fungerade hade båda parterna lika rätt att begära skilsmässa.

Under mitten av 1800-talet var det framför allt Navajo indianerna och inte den vite mannen som hotade hopi kulturen. Krigen mellan dessa två stammar fortsatte i stort sett ett helt århundrade. 1882 tilldelades hopi folket ett reservat, men medlemmarna inom stammen var mycket splittrade när det gällde att godkänna reservatet. Därför dröjde det ända till 1906 tills alla i stammen accepterade reservatet. På grund av att hopi och navajo reservaten till en viss del lappade över varandra så fortsatte krigen mellan de två stammarna en bra bit in på 1900-talet. Gränserna för de båda reservaten har dragits om ett stort antal gånger, senast så sent som på 1970-talet. Hopi befolkningen på reservatet växte från knappt 5000 under 1900 till 8952 under 1985.

Zuni-indianerna
Zuni-indianerna har språkligt sätt inget gemensamt med hopi och pueblostammarna, men kuturellt sätt är de mycket nära besläktade. Zuni, hopi och pueblostammarna hade många karaktäristiska drag gemensamt. För det första levde de alla i puelos (spanska ordet för by) som bestod av sammanhängande rektangulära flervåningshus med flata tak. De olika husen var ofta invändigt förbundna med dörrar, och ofta tillhörde husen inte en familj eller individ utan hela stammen. Zuni indianerna, som var lantbrukare odlade förutom majs även bönor, squash och meloner.

Hos Pueblo indianerna bildade varje pueblo-by en egen stam, men hos zuni och hopi folken var det de olika pueblobyarna som bildade stammen, plus att alla zuni indianerna inte levde i Pueblos. För det andra så trodde de tre stammarna på materialistisk återfödelse, där varje individ tillhörde sin moders klan. För det tredje hade zuni folket, precis som pueblo och hopistammarna, en mycket komplicerad social indelning. Zuni folkets sociala trappa bestod av fyra steg, där regnprästerna stod överst. Detta på grund av att regn inte var något man kunde ta för givet i Arizonas och New Mexicos öknar.

Spanjorerna upptäckte zuni folket för första gången under 1539, det är möjligt att det kan ha varit Zuni folkets sju Pueblos som Spanjorerna kom att kalla “De sju städerna av guld”. 1540 erövrade Coronado Zuni folkets land och spanjorerna behöll landet ända till Pueblo revolten 1680. 1680 övergav Zuni indianerna sina sju pueblos och deras land slogs samman.

1680 fanns det 2500 Zuni indianer, sedan dess har siffran naturligtvis både stigit och sjunkit, men 1985 låg den på 7754 st. dvs. mer än tre gånger så många som 1680.

Indianstammar 4.18/5 (83.53%) 17 pers

You can leave a response, or trackback from your own site.

Lämna ett meddelande